Ramez.

He said:
The first time I met the devil was at a motel 6.
She left hell to spend her weekends on earth just for kicks.
Sexy little bitch, shorter then expected.
About 5 foot 5, getting thick in the breast and thighs.
Beautiful dark eyes, a strong stare, large lips, soft hands and long hair.
I said I'll make you smile for the simple fact I'm good at it.
I'll make you smile just so I can sit and look at it.

She said:
The first time she met the devil was at first avenue.
Went backstage with him into the dressing room.
Sexy ego trip, taller than expected about 6 foot 3, seemed to thrive on his misery.
Critical, observant, big words, sweaty hair, sunken eyes and thick nerves.
She said i'll make him smile for the simple fact that he needs it.
I'll make him smile so i can kill it and eat it.

It trips me out how you pick up all my traits
From the way that you spit to the fists that you make
I watch the way you try to keep your mom happy
Daddy learned that from you
You're supposed to learn that from daddy

Jo, jag kan se dig stirra, jag ser dig.
Jag tänker inte ens försöka min vän.
Jag tänker inte förstå vad blicken du har vill säga mig den här gången.
Vad du tycker nu är irrelevant, du kan krypa fram nu och möta min blick eller bara sluta.
Du trodde att du var diskret nu, kanske?
Du trodde att du var smartare än mig?
Eller kanske trodde du att jag kände något?
Nej, du trodde fel, du tog dig vatten över huvudet och du förlorade bara.
Om väggarna kunde tala skulle de skrika tills de tappade sin röst.
Inte skulle dem tiga i alla fall, det är ett som är säkert.
Om du försöker tränga in ett till låtsas i mitt hörn så kommer jag skära av min puls och måla självporträtt.
Ett för varje ärr, ett för varje gång, ett för allt.

Why are you here?
Are you listening?
Can you hear what I am saying?
I am not here
I'm not listening
I'm in my head and I'm spinning

Jag såg dig idag.
Du kanske missade mig?
Satt du på din höga häst, min vän?
Då måste du ha missat mig.
Jag är där igen, längst ner på näringskedjan.
Jag är där igen, där jag inte vill vara.
Jag är där igen, hopplöshet i mitt skelett.
Jag är där igen, tomhet i min tillvaro.
Jag är där igen, ilska i mina vener.
Jag får ont i magen, jag vill inte vara med längre.
Jag orkar inte, jag kan inte.
Jag intalar mig själv att det är priset jag får betala för att jag var så naiv.

Jag vill skriva något, jag vill skriva något meningsfullt som du senare kan relatera till.
Jag saknar inspiration och ord.
Om jag bara hade den där insikten som får allas munnar att formas till stora cirklar, då skulle jag vara en rik man.
Allt jag har nu är tomhet och hopplöshet, jag känner mig så vilsen.
Jag vill vara han som alla finner intressant och han som har en historia bakom alla sina ärr.
Nu är jag bara han som har gått vilse i sin egna paradox och glömmer vart jag har ställt mitt glas när vågen närmar sig.
Dramatik och smärta mot spänning och mystik, svårt val.
Sömnproblem och ångest, jag tittar upp taket med en tom blick och med gråten i halsen tills jag hamnar i mitt koma.
Jag har slutat att drömma, mina drömmar gick visst till sömns utan mig, jag kan inte väcka dem heller.
För jag vill se ditt ansikte igen, vad skulle jag inte ge för lite värme och mening.
Jag skulle ge min röst för din förståelse.
Min ork för din vision.
Min själ för din lycka.
Mitt blod för ditt välmående
Mina tårar för dina problem.
Allt det jag äger för din stabilitet.
Jag saknar dig men du kommer aldrig att komma tillbaka till mig igen, för du existerar inte längre.
Du finns bara i mitt huvud nu, som om du vore en tanke eller ett utav mina spöken.
Nu är det kallt, det är tomt och väldigt jävla mörkt.
Vinden smyger sig in emellan den lilla fönsterspringan som finns.
Vinden biter igenom mina kläder och sätter sig i min kropp men jag ger inte efter, inte än.
Jag sitter och tittar ut genom mitt fönster, det enda jag kan se är lyktstolparna längst vägen.
Alla lampor i grannhusen är släkta, alla sover.
Alla lampor i mitt hus är också släkta, det enda ljuset jag har kommer från den här skärmen, alla ligger och sover här med.
Det är tyst, så tyst att tystnaden låter.
Det känns som en spökstad och jag är den enda vid liv.
Jag är så trött, jag vill försvinna och inte bli hittad.
Idag slår mitt hjärta utav rutin.
Jag försöker fortfarande.
 

Ibland känns det som att man jagar ett spöke, man letar och letar men finner aldrig nåt för att i själva verket finns det inget där. Det man letar efter är varken konkret, som går att ta på eller strukturerat på nåt sätt, det är ett abstrakt koncept man vill tro ska finnas och efter allt letande så tror man på det för man vill inte gå ifrån tomhänt.

Vad gör jag?
Vad tänker jag med?

Jag skriver inte för att få någon slags sympati, jag vill bara skriva något och jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jag förstår knappt själv vad jag skriver.
Min "blogg" (snarare hälsojournal) är ändå så jävla impopulär den bara kan bli så det är bra, så det är ingen som ser det här.

Jag vet inte vad det är som händer mig, min värld är trist, olidlig, ful och ingen är välkommen.
Det känns som att inget utav det jag ser existerar på riktigt, allt är bara en jobbig dröm och jag dras med dit mina fötter går.
Jag står och stirrar medans allt omlokaliseras och får liv, jag står bara still.
Alla ansikten jag ser, de dofter jag känner och alla de ljud som jag hör, de gör mig galen, de är bara för perfekta..
Jag analyserar allt tills jag får huvudvärk, jag försöker få 1 plus 1 att gå ihop men jag misslyckas.
Jag spolar tillbaka allt i mitt huvud och försöker minnas i detalj, jag försöker hitta en mening och någon slags skönhet i allt men jag misslyckas.
Kanske är världen och känslor för komplext för att greppa tag om eller är mitt grepp inte stort nog?
Jag har levt i mitt huvud så länge att jag inte vet vad som är vad längre, det är vad jag vill, det är mitt fängelse.
Jag vill fly härifrån, ta skydd där inte någon kan se mig och bara skämmas över det jag har blivit men jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill sätta fingret på monstret men jag misslyckas, dock har jag det på tungan, vilket får mig att känna mig ännu lägre.
Jag vill slita av mitt hår i frustration, jag är patetisk, jag hatar mig själv, jag hatar allt.
Varje gång jag tror att jag vet allt så kryper något annat upp till ytan.  
För jag känner inte dig längre, jag tror jag har tappat bort dig,.
Gick du bara vilse eller sprang du ifrån mig i rädsla?
Är du verkligen borta eller har jag bara gått miste om min förmåga att känna?
Jag är ambivalent, inte schizophren, som de flesta hade sagt, bara väldigt jävla ambivalent.
Min mur som jag tar skydd bakom krossas varje gång jag misslyckas men jag vet att jag har rätt den här gången, jag vill ha rätt, jag måste ha rätt.
Jag har inte tid att sätta ihop mitt ego, det är i så många bitar just nu, snälla ge fan i att stampa de till ännu mindre bitar, jag har ingen ork.
Jag kommer aldrig bli som du, förstå mig istället för att sparka på mig.

Jag tappar andan, jag blir så sur och ledsen på samma gång och jag har ingenstans att rikta allt, jag vill bara spy, min kropp värker, mitt blod kokar, mina vener vill implodera, jag blir paranoid, jag vill gråta, jag vill skratta men vet inte vad det är tid för så inget blir av, allt står bara stilla.

Tiden står stilla, det finns ingen gravitation, allt är grått, allt är okontrollerbart, det är kaos.
Jag försökte.