Ramez.

Jag skriver inte för att få någon slags sympati, jag vill bara skriva något och jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jag förstår knappt själv vad jag skriver.
Min "blogg" (snarare hälsojournal) är ändå så jävla impopulär den bara kan bli så det är bra, så det är ingen som ser det här.

Jag vet inte vad det är som händer mig, min värld är trist, olidlig, ful och ingen är välkommen.
Det känns som att inget utav det jag ser existerar på riktigt, allt är bara en jobbig dröm och jag dras med dit mina fötter går.
Jag står och stirrar medans allt omlokaliseras och får liv, jag står bara still.
Alla ansikten jag ser, de dofter jag känner och alla de ljud som jag hör, de gör mig galen, de är bara för perfekta..
Jag analyserar allt tills jag får huvudvärk, jag försöker få 1 plus 1 att gå ihop men jag misslyckas.
Jag spolar tillbaka allt i mitt huvud och försöker minnas i detalj, jag försöker hitta en mening och någon slags skönhet i allt men jag misslyckas.
Kanske är världen och känslor för komplext för att greppa tag om eller är mitt grepp inte stort nog?
Jag har levt i mitt huvud så länge att jag inte vet vad som är vad längre, det är vad jag vill, det är mitt fängelse.
Jag vill fly härifrån, ta skydd där inte någon kan se mig och bara skämmas över det jag har blivit men jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill sätta fingret på monstret men jag misslyckas, dock har jag det på tungan, vilket får mig att känna mig ännu lägre.
Jag vill slita av mitt hår i frustration, jag är patetisk, jag hatar mig själv, jag hatar allt.
Varje gång jag tror att jag vet allt så kryper något annat upp till ytan.  
För jag känner inte dig längre, jag tror jag har tappat bort dig,.
Gick du bara vilse eller sprang du ifrån mig i rädsla?
Är du verkligen borta eller har jag bara gått miste om min förmåga att känna?
Jag är ambivalent, inte schizophren, som de flesta hade sagt, bara väldigt jävla ambivalent.
Min mur som jag tar skydd bakom krossas varje gång jag misslyckas men jag vet att jag har rätt den här gången, jag vill ha rätt, jag måste ha rätt.
Jag har inte tid att sätta ihop mitt ego, det är i så många bitar just nu, snälla ge fan i att stampa de till ännu mindre bitar, jag har ingen ork.
Jag kommer aldrig bli som du, förstå mig istället för att sparka på mig.

Jag tappar andan, jag blir så sur och ledsen på samma gång och jag har ingenstans att rikta allt, jag vill bara spy, min kropp värker, mitt blod kokar, mina vener vill implodera, jag blir paranoid, jag vill gråta, jag vill skratta men vet inte vad det är tid för så inget blir av, allt står bara stilla.

Tiden står stilla, det finns ingen gravitation, allt är grått, allt är okontrollerbart, det är kaos.
Jag försökte.