Ramez.

Jag vill skriva något, jag vill skriva något meningsfullt som du senare kan relatera till.
Jag saknar inspiration och ord.
Om jag bara hade den där insikten som får allas munnar att formas till stora cirklar, då skulle jag vara en rik man.
Allt jag har nu är tomhet och hopplöshet, jag känner mig så vilsen.
Jag vill vara han som alla finner intressant och han som har en historia bakom alla sina ärr.
Nu är jag bara han som har gått vilse i sin egna paradox och glömmer vart jag har ställt mitt glas när vågen närmar sig.
Dramatik och smärta mot spänning och mystik, svårt val.
Sömnproblem och ångest, jag tittar upp taket med en tom blick och med gråten i halsen tills jag hamnar i mitt koma.
Jag har slutat att drömma, mina drömmar gick visst till sömns utan mig, jag kan inte väcka dem heller.
För jag vill se ditt ansikte igen, vad skulle jag inte ge för lite värme och mening.
Jag skulle ge min röst för din förståelse.
Min ork för din vision.
Min själ för din lycka.
Mitt blod för ditt välmående
Mina tårar för dina problem.
Allt det jag äger för din stabilitet.
Jag saknar dig men du kommer aldrig att komma tillbaka till mig igen, för du existerar inte längre.
Du finns bara i mitt huvud nu, som om du vore en tanke eller ett utav mina spöken.
Nu är det kallt, det är tomt och väldigt jävla mörkt.
Vinden smyger sig in emellan den lilla fönsterspringan som finns.
Vinden biter igenom mina kläder och sätter sig i min kropp men jag ger inte efter, inte än.
Jag sitter och tittar ut genom mitt fönster, det enda jag kan se är lyktstolparna längst vägen.
Alla lampor i grannhusen är släkta, alla sover.
Alla lampor i mitt hus är också släkta, det enda ljuset jag har kommer från den här skärmen, alla ligger och sover här med.
Det är tyst, så tyst att tystnaden låter.
Det känns som en spökstad och jag är den enda vid liv.
Jag är så trött, jag vill försvinna och inte bli hittad.
Idag slår mitt hjärta utav rutin.
Jag försöker fortfarande.